© Ulrica Sundqvist (fotograf Johan Gunséus, Umeå, www.gunseus.com)

tisdag 7 juli 2015

Vägen tillbaka

Tänk om jag vetat det jag vet idag. Vetat vad jag hade framför mig när jag skrev det sista inlägget för några år sedan. Det är väl tur att vi inte vet vad som väntar oss, då skulle väl hela våra liv fokuseras på att oro oss och invänta det som är mindre bra.

Livet har återvänt och stabiliserats men nu kommer tankarna. Vem är jag nu? Vad gör jag nu? Vanan att alltid kunna styra mitt liv. Vanan att alltid ha kraften att sätta fart, göra de förändringar jag önskar. Den friheten är nu borta. Hur tar jag mig tillbaka är frågan som uppehåller mina tankar mycket. Går det att ta sig tillbaka? Är det meningen att man ska ta sig tillbaka? Kanske allt hänt för att jag inte längre ska forcera livet i jakten på att finna mig, min ro. Kanske detta är för mitt eget bästa för att få mig att stanna upp, tvinga mig att söka inom mig och inte utanför.

Vad gör jag nu?
 
 
Tänk om man i förväg kunde förstå vad det egentligen innebär, när orken tar slut. Som ett bilbatteri, skillnaden är att det inte går att sätta i ett nytt, bara lära sig leva med den lilla mängd som genereras från dag till dag. Något tack handlar det inte om för mig, utan att de val jag gjort måste jag själv ta ansvar för. Ibland innebär det att man måste offra sig själv för någon annans bästa. Dock vet jag att jag har gjort mitt yttersta för att min son ska få den bästa och tryggaste uppväxten utifrån de behov han haft och vår livssituation. Det ger mitt hjärta frid och en tröst de dagar orken är som minst och frustrationen som störst. Att inte kunna styra över sig själv, sitt liv och sin kropp. För mig som är fostrad ur, man är någon/något när man presterar, är detta en ny lärdom. Vem är jag om jag inte presterar, var hittar jag då mitt värde? Var får jag då min bekräftelse på att jag är någon?
 
Nu när jag sitter här hemma och tystnaden översköljer mig. Då kommer drömmarna, då ser jag visionerna. Jag hör mitt hjärta, jag kan se min väg skönjas. Men min fysiska kropp säger
 
- Nej Ulrika! Jag orkar inte följa dig mer i dina upptåg. Jag vill så gärna men jag har gjort allt du önskat, än fast det många gånger varit mer än vi båda orkat. Nu kan jag inte stödja dig längre. Nu är det på mina villkor, inte dina.
 
Frustrationen växer. Nu har jag tiden. Nu när tystnaden är närvarande så ofta, hör jag mitt hjärtas längtan. Jag har ju nu kommit till den plats som jag jobbat för, med den man jag så länge sökt. Nu kan jag äntligen förverkliga mitt hjärtas längtan men kroppen orkar inte. Behöver jobba för att få en inkomst men kroppen orkar inte. Finns ingen som helst stresstålighet kvar. Kan inte vara i samhället med andra människor några längre stunder. Intrycken är för många och för stora. Hjärnan fixar inte att sortera och stänga ute all energi som kommer. Får inte bli någon mer stress för då slås min fysiska kropp ut ännu mer. Vet inte hur mycket mer den kommer att tåla innan något går sönder och slutar fungera. Rädslan över att även jag ska drabbas av någon allvarlig sjukdom.  Måste hela tiden balansera. Får inte bli sjuk!
 
Jag är nu ensam med min 7-åring sedan hans pappa dog i höstas. Jag är inte ensam i realiteten men när det kommer till det yttersta ansvaret så är jag ensam. Vad händer om jag också blir sjuk. Vad händer med honom om jag också måste lämna i förtid. Får inte tänka dessa tankar för jag känner hur stressen ökar och hur kroppens nedbrytning ökar. Men vad skulle hända med honom då, om det ändå skulle ske? Ingen vet hur det är och kan förstå, om man inte levt med ett barn som har sån stor sårbarhet. Vad som krävs, all planering för att allt ska flyta, för att det inte ska braka ihop och vi måste börja om igen från noll med att skapa trygghet. Jag har ju i 7 år sopat banan framför honom så ren som möjligt för att han ska må bra, orka med det han möter, ha lagom långa dagar i den sociala omgivningen, balanserat med lugn och ro hemma. Hela tiden hålla balansen mellan ett aktivt liv och vila.

Allt det som jag fått lära mig att klara av själv under min uppväxt. Mitt barn ska inte behöva kämpa med samma som jag. Man vet att man är annorlunda men man vet inte vad det är som skiljer eller hur man ska hantera det. Man känner av en massa men man förstår inte att det mesta inte kommer från sig själv utan från sin omvärld. Jag fick ta den svåra vägen och i och med det har jag redskapen och kunskapen som jag kan överlämna till mitt barn. Mitt stora kall i livet är nog att guida honom i sin öppenhet och känslighet. Att beskydda honom från sånt jag kan och lära honom skydda sig själv när jag inte är närvarande. Se till att det finns andra vuxna som tar vid när det behövs. Förbereda honom för världen, att kunna gå ut med sin öppenhet, nyfikenhet och kärlek och sprida den, utan att själv ta allt för mycket skada. Jag kan lära honom göra annorlunda, göra bättre, välja andra sätt och vägar än vad jag gjort. Jag tog den svåra vägen för att kunna hitta redskapen och kunskapen. Jag kan lära vidare!
 
Tror därför rädslan är så stor att jag också måste lämna i förtid. Jag är inte klar, jag är inte klar med det jag måste lära honom. Han är inte beredd än, jag är inte beredd än. Jag kommer att veta när det är dags, dags att släppa taget och låta honom prova sina vingar. Då kommer jag att finnas här. Då kommer han att kunna återvända hit, återhämta sig, få råd, vila. Men det är många år kvar tills dess. Måste ta hand om mig själv nu. Måste finna friden inom mig, så jag kan läka, så jag, min själ kan få bo kvar i den kropp som skänkts mig.
 
En dag i taget är verkligen vad som gäller nu. En dag i taget utan stress, utan för mycket tankar och oro. Jag är så oerhört tacksam för Anders i himlen som hjälper mig med att ge Elis det han behöver för att han ska må bra och ha ett det bästa liv han kan få. För min stora kärlek Åke som fyller mig och mitt liv med så mycket kärlek, glädje och livskraft. Du är mitt reservbatteri som tankar mig när jag behöver få ny kraft. Vad skulle jag ha gjort utan dig. Men min allra allra största kärlek är min fina Elis. Varje dag med dig är så lärorikt och fylld av din kärlek och omtanke för mig, oavsett mitt mående.
Ljus och kärlek! /Ulrika