Att leva med HSP - mina upplevelser och erfarenheter

När jag läste om HSP, så väcktes en massa känslor till liv. Om hur livet blivit och allt det som bidragit till alla vägar man vandrat. För att bearbeta lite av detta vill jag dela med mig lite av hur detta påverkat mitt liv och med lite menar jag ett litet axplock ur det som jag känner kan härledas ur min HSP-personlighet. Att vara HSP innebär för mig att jag är extra öppen för alla energier som kommer till mig från min omvärld.

Jag växte upp i en familj där kärlek, närhet och kunskap om detta inte förekom. Kärlek fanns nog i massor men tyvärr hade mina föräldrar aldrig lärt sig hur man uttryckte det till sina barn, förutom att ge en mat och fysisk trygghet. Jag lärde mig aldrig känslor som kärlek, jag lärde mig aldrig det positiva av närhet.  Mina föräldrar var sina föräldrar barn och hade själva inte fått de grundläggande känslomässiga behoven fyllda och levde i en tid då det inte pratades känslor på samma sätt som det görs idag. Mina föräldrar lärde mig i stället en massa andra bra saker att ha med sig i livet.  Jag tror att om jag som barn hade fått en grundläggande självkänsla byggt på kärlek, närhet, ömhet och uppmuntran, hade mitt möte med min omvärld inte blivit lika tuff. Jag hade nog kunnat skydda mig själv bättre om jag varit omhuldad av kärlek, öppenhet att kunna dela med sig av sina känslor och tankar samt om jag hade haft tryggheten att alltid kunna vända mig hem när jag behövt vila och dra mig undan världen.  Så var nu inte fallet, så livet har varit en lång, utdragen ensam kamp av förvirring, känsla av utanförskap, stress och stor trötthet. För de känslor man bär på och har varit det dominerande i ens liv, är också det man drar till sig från sin omvärld, så allt byggs på.

Skolan är en tuff värld för barn och speciellt barn som är öppna. Skolan är en institution som inte tar någon hänsyn till barnet och dess emotionella utveckling, inte på min tid och jag tror inte att det finns så många skolor idag heller som gör det. Skolan är uppbyggd på att trycka in intellektuell kunskap i ens mentala förmåga. Jag förstår än idag inte, varför vi inte har en skola som är uppbyggd på kunskap genom skapande, kreativitet och lära barn utvecklas genom olika medel som ger dem självkänsla, självförtroende och en vilja att själv söka mer kunskap. Innan min son föddes hade jag tankar på att sätta honom i Waldorfskola men tyvärr är kötiderna alldeles för långa, då skolorna är så få.  Skolan för mig var ingen rolig tid, då jag var tvungen att hantera mina egna känslor och allt jag upplevde hemma, min egen utveckling till att bli vuxen, varje dag få känna av alla andra människors energier och det som de kämpade med, klara av att anpassa mig till omvärldens förväntningar, stå emot grupptryck, prestera, sköta sig. Detta kan nog vara tillräckligt svårt för de som inte har HSP.

Detta blev alldeles för mycket för mig, för mycket att hantera. Magkatarr vid 12 års ålder och mycket andra sjukdomar som nog skapats ur den enorma känslomässiga och mentala påfrestningen av att ta in allt och försöka hantera det. Dessutom har jag alltid känt väldigt tydligt inom mig vad som är rätt eller fel för mig och gå emot min egen sanning har byggt på stressen och ångesten. Vid 25 års ålder var jag ett vrak inombords. Det syntes nog inte så mycket utåt förutom dålig självkänsla och självförtroende. Någon önskan att leva var inte heller så stor. Som tur var hade jag mycket hjälp från krafterna ovan och de skickade människor in i mitt liv som hjälpte mig att bygga upp mig själv igen, utifrån en helt ny grund och plattform som var mycket mera stabil.

Idag har jag kontakt med min egen styrka och kraft och jag går aldrig emot min egen sanning längre. Dock är det något som bidrar till att jag hamnar i konfliktsituationer. För känner jag att något inte är ok,  att det som jag kommer i kontakt med är negativt  för mig och de jag möter, så måste jag ta itu med det. Det är många människor som inte blir särskilt förtjusta när deras trygghet och rutiner rubbas eller få höra en sanning som de blundar för, än fast det i grunden kanske inte är så bra för dem.  Jag måste ändå göra det för jag får ingen ro inom mig förrän det blivit åtgärdat. Förmodligen för att jag inte kan handskas med den virvelvind av känslor om upplevelsen för med sig till mig.

Svårigheter att ha vänner har också varit stor, då jag haft svårt att hantera att ena stunden har man en snäll kärleksfull människa som ställer upp på en och nästa stund få veta att den människan gått bakom en rygg och snackat skit, som många gånger händer speciellt i tonåren, då människor är osäkra och otrygga i sig själva. Det har i och för sig gjort mig väldigt skicklig att läsa människors energier och redan vid första mötet se vad det är för sorts människa jag möter men också väldigt reserverad att ta in nya människor i mitt liv. Vännerna kanske inte är många men de vänner jag har kan jag verkligen lita på och de ger mig kärlek och stöd i alla situationer.  Jag arbetar dagligen med att se bortom människors rädsla och försvar och i stället se de kärleksfulla människor som vi alla i grunden är. Det kommer att ta sin tid men för varje dag som går, så blir det bättre och bättre.

Närhetsproblem ät något jag kämpar med dagligen,  för att vara nära en annan människa innebär att man får känna av allt sådant som den människan inte säger i ord men som den bär inom sig både medvetet och omedvetet. Extra tydligt blir det när man lever ihop med en annan vuxen människa, som man dessutom känner stor kärlek för. Jag har dagar då jag pga att jag tagit på mig för mycket känslor utifrån, arbetat mycket med min egen känslomässiga läkning, mött något som påminner om upplevelser jag haft som inte varit bra, inte fått sova mina 12 timmar etc , inte är den vänligaste människa man kan ha i sin närhet. Det var en tuff omställning när jag fick barn, för då fick man ju aldrig sova. Så min sambo han har en ängels tålamod, för det finns dagar då jag blir vansinnig om han bara tittar på mig, för jag klarar inte ens en sådan närhet då. Humörsvängningar är något som är väldigt vanlig. För jag kan vara hur harmonisk och balanserad som helst och möter jag någon som inte har någon bra energi, de behöver inte ens säga något, så är den dagen åt skogen och det tar timmar att komma på banan igen. Det kan räcka att jag ser något på TV:n och jag är inte alltid medveten själv om vad som skapat svängningen. För mig sker det på sekunden att påverkas av något negativt eller tung känsla eller upplevelse och jag är inte alltid medveten om när det händer och vad som orsakat det. Tyvärr är det inte lika lätt att lyftas av det positiva som kommer till mig men det håller på att bli bättre för jag jobbar på det varje dag, att omge mig med mer och mer positiva och upplyftande energier.

Min fysiska kropp har lidit av allt detta, för när man är så öppen och känslig så är man på helspänd hela tiden. Kroppen får aldrig tillräckligt med tid att slappna av och vila, så de stunder jag får till vila är nästan aldrig tillräckliga. Jag har alltid behövt runt 11-12 timmars sömn, lite mindre under sommaren, den ljusa tiden, som hjälper en att återhämta kraft och energi. Känsel receptorerna arbetar konstant att skicka in information av alla dess slag och sedan skall alla mina sinnen bearbeta alla intryck, även när man sover, så inte ens då blir det helt lugnt.  Negativ och tung energi dränerar ens egen energi väldigt för det går åt mycket kraft till att hantera känslor som rädsla, oro, sorg, ilska, uppgivenhet mfl.  Min kropps alla muskler har varit konstant spända och det har skapat en massa fysiska åkommor som flyttar och far hela tiden. Jag har aldrig klarat av att motionera som normala människor gör, då däckar jag med blockeringar i hela bröstryggen och jag blir sängliggandes av förkylning och utmattning. Alla ”kunniga” har sagt, bara du tar det successivt så kommer du att klara av det och bygga upp dig själv, kyss Karlsson heller! Jag klarar inte av att få en enkel massage på överkroppen, det blir total kramp i flera dagar med samma symtom som vid motion. Min syster sa till mig för några dagar sedan, hon håller på att läsa till akupunktör, jag tror att du har Fibromyalgi. Ja, det tror jag också sa jag, för det är en tanke som varit med mig en längre tid men som jag aldrig undersökt närmare. Jag är så van att kämpa och klara mig själv, så fort det dyker upp ett problem i mitt liv så löser jag det själv och försöker finna orsaken till varför det uppstår. Det är bara det att alla krämpor aldrig tar slut, de bara byter plats. För mig skulle det inte vara något konstigt att en av grundorsakerna till Fibromyalgi kan komma av HSP-personlighet, speciellt i mitt fall. Då alla muskler konstant är på spänn och inte får slappna av någon gång med konsekvensen att syretillförsel till alla muskler minskar ju längre detta tillstånd består och det kan inte göra något annat än ge upphov till en massa fysiska problem. Jag har även på senare tid börjat observera att när jag arbetar med att hela en massa känslomässiga blockeringar och svårigheter, så får jag även blockeringar i bröstryggen och även andningsvårigheter, så det finns nog en hel del minnen och muskelutmattning i det området. Även maten påverkas jag av. Innehåller mat allt för mycket negativ energi som konserveringsmedel och annat processade ämnen, mår jag inte bra. Min fysiska kropp kan inte längre bryta ner proteiner så bra, så kött är något jag undviker numera, gluten och mjölkprodukter går inte heller så bra. En känslig människa emotionellt har nog också en känslig fysisk kropp och man bör nog tänka på lite extra vad man stoppar i sig, då ens kropp inte klarar av att hantera mat på samma sätt som den inte kan klara av att hantera energier som kommer från människor och situationer.

Ensamheten har nog varit det svåraste, då man aldrig blir förstådd. Jag har aldrig följt ”normaliteten”, då jag har måsta söka mina egna vägar för att finna kraften att överleva. Mina föräldrar har nog tyckt att jag varit distanserad och svår att nå men det blir så när jag inte har kunnat närma mig dem pga av den turbulens de själva hade inombords. Det skulle ha varit förgörande för en som mig som känner av minsta lilla känsla och obehag, man har tillräckligt att hantera ändå. Jag hade jättemånga vänner när jag växte upp och fina vänner men jag lyckades aldrig anpassa mig ändå, kände mig alltid utanför, än fast jag inte var det rent fysiskt. Försökte hitta andra vägar och därför flyttade jag redan vid 17 år hemifrån och in hos en jag träffat men det blev inte så mycket bättre det. Sedan har detta sökande fortsatt att försöka hitta ”normaliteten” tillsammans med någon annan. Vid 40-års ålder har jag nu äntligen insett att jag aldrig kommer att göra det, för jag är inte som alla andra. Jag kan inte infoga mig, utan jag kan bara göra det som får mig att må bra och det är många gånger vägar som inte förstås av gemene man. Idag är det helt ok för jag vet att jag är bra ändå på mitt sätt. Sedan har jag också insett att jag aldrig varit ensam.

Ja, jag skulle nog kunna även här skriva en hel bok om detta område och mina upplevelser. Men detta är slutsatser jag gjort utifrån min egen erfarenhet. Precis som allt annat här i livet kan det nog se väldigt olika ut från person till person och det är nog många utan HSP som haft samma upplevelser som jag haft.  Det som skiljer är nog förmågan att hantera och bearbeta.

För min del känns det viktigaste med den medvetenhet jag fått, att få ge min son, allt eftersom han växer upp, redskap och verktyg att hantera detta, kristallbarn som han är och därmed förmodligen också HSP. Kärlek, trygghet och närhet får han i överflöd av både mig och min sambo men jag måste nog bli mer lyhörd för hans behov att dra sig undan. Speciellt när det gäller hans dagar på förskolan. Det finns dagar han vägrar vara där och jag har haft jätte jobbigt med detta, då jag inte förstått varför.  För han är otroligt social och framåt kille, samtidigt kan jag se att i vissa situationer så blir det jobbigt. Så jag har lovat mig själv och honom att hädanefter vara lyhörd för hans behov och de dagar han inte orkar, få vara hemma för sig själv ta den tiden han behöver att för att återhämta sig, oavsett vad som pågår i mitt eget liv. Skogen och havet är vårt gemensamma tillhåll där vi hämtar kraft och ork, där vi får ta in naturens kärlek och läkande kraft, så det kommer nog att följa oss hela livet. Man kan säga att vi inte tillhör den kategorin människor som kommer att bosätta sig i en stad J Naturen har varit ett stort inslag under hela min uppväxt och mitt vuxna liv och jag tackar de högre makterna för det, annars har nog inte mitt liv slutat så bra. Reikin kom jag i kontakt med för lite mer än 10 år sedan och med hjälp av den och min andliga utveckling i stort, har jag arbetat igenom mycket av det som burit på samt hittat verktyg att skydda mig själv och mina energier från påverkan men jag har ändå långt kvar innan jag är där jag önskar vara. Detta är nog något jag kommer att få arbeta med hela livet. Dock har medvetenheten om mig själv genom att läsa om HSP, hjälpt min utveckling att ta ett stort steg framåt

Den stora utmaningen jag har framför mig nu är att få kraften och orken att finna ett arbete där jag kan bidra med mina erfarenheter och kunskap till världen. Ett arbete som är kärleksfullt, glädjerikt och fyllt av energi och kraft som jag kan fylla mig med. För mig tog det stopp i maj i fjol, då gick det inte längre att motivera mig att arbeta. Jobbade några veckor i somras men nu är det som tjära. Många har sagt till mig att jag visar på många tecken på känslomässig utmattning men inte förrän nu har jag kunnat ta in det och förstå orsaken till det hela samt acceptera det fullt ut.  Många pratar om utbrändhet som något negativt men jag tror och har sett många exempel på att utbrändhet vänt livet för många människor och gjort att de kunnat stanna upp och reda ut sitt liv och leva det liv som de vill leva, kärleksfullt och sant mot sig själv.

Jag har haft en sådan hjälp från mina osynliga hjälpare ovan jord och på jorden, som stöttat mig, älskat mig, pushat mig, väglett mig när det varit som mörkast, att finna nya vägar samt burit mig när jag inte haft någon som helst kraft kvar.  Jag tackar dem av hela mitt hjärta och jag har äntligen funnit tryggheten och kärleken genom dem, att vara mig själv och möta min omvärld med ett öppet och kärleksfull hjärta. Jag hoppas och önskar att alla andra människor också kommer till den insikten att vi har hjälp av sådant vi inte kan se. Vi är inte ensamma och vi lever inte bara detta liv, det är inte slut efter att vi dör. Det finns så mycket större och fantastisk värld än vad vi kan förstå men vi kan alltid börja att öppna upp oss för den lite och se det magiska som skapas ur det. För att inte tala om den lätthet och befrielse av att kunna släppa taget och lämna all rädsla, oro och kamp bakom sig. Jag vill lägga in en kommentar från en mycket klok man som skrivit en av de böcker som äntligen fick mig att fatta, Neale Donald Walsch, boken hette Gemenskap med Gud.

Detta citat kommer från hans Facebook sida.

Humanity can create, if it so chooses, a new Cultural Story - a fresh set of beliefs about who we are and why we are here and what is really "so" about each other and about life…and yes, even a better way, an enlarged set of beliefs about God, so that Divinity may finally be rendered functional, and not merely doctrinal.

Jag skulle också vilja skriva lite om hur man skyddar sig men det får bli vid ett annat tillfälle för det här har redan nästan blivit en novell J Har du upplevelser kring detta som du vill dela med dig av till mig, frågor, funderingar, tveka inte att skriva några rader. Vi kan lära oss mycket av varandras upplevelser och ge kraft till läkningsprocessen.

Medvetenhet är källa till utveckling och förändring, så jag tackar från djupet av mitt hjärta de som skickade mig denna kunskap om mig själv.

OBS! Denna text är väldigt känslomässigt skriven så ibland kan den vara lite osammanhängande och hoppande. Är det något som är svårt att förstå, gör mig medveten om det så ska jag försöka förklara lite bättre vad jag menar. Sedan är det svårt att knyta ihop trådarna för då skulle det inte bli en novell ens, utan en roman J Det ligger också en massa saker till grund till det som jag valt att skriva om, som jag varken kan eller vill lyfta utav många orsaker som kan göra det blir osammanhängande.

Ljus och Kärlek till dig!