Att kunna existera utifrån sina begränsningar

Just nu känns mitt liv som enda lång kamp och jag är van att få kämpa men det finns vissa saker som jag har svårt att acceptera. Det ena är att min fysiska kropp inte orkar som den ska och det andra är att min psykiska förmåga inte heller orkar eller är som den brukade vara längre. Att jag inte har några ekonomiska medel att röra mig har jag förlikat mig med men prövningarna blir desto större när ens fysiska begränsningar att vara en del av världen även börjar gälla kroppen. Då jag tänker efter har det nog varit så här en längre tid men att man kompenserat det med att kunna göra saker som inte kräver fysisk ansträngning men ekonomiska medel. Så jag tror att det hela handlar om att bli medveten om hur ens fysiska och psykiska mående faktiskt förhåller sig.

Det hela hade nog varit mycket lättare om jag bara haft mig själv, då hade jag kunnat anpassa mig bättre till mina dåliga dagar och legat kvar i sängen tills jag hunnit återhämta mig. Nu finns inte den möjligheten, då jag har en son som behöver stimulans och en hund som vill ha sina dagliga promenader. De är fantastiska, båda två, för de har verkligen anpassat sig till situationen som vi befinner oss i. Isa har fått gjort det under sina sju levnadsår och är fullt medveten om att jag inte orkar hela tiden, speciellt inte på våren. Värre är det nog för lille sonen, som sedan i januari inte heller vill vara på förskolan pga att han kände stor otrygghet där. Har inte skolat in honom på någon ny då jag inte vet om vi kommer att bli kvar här där vi bor. Jag vet att det kommer att bli mycket arbete att få honom trygg i en ny förskola igen och få de som arbetar där att förstå hans behov. Vill inte göra det arbetet och sedan inom en snar framtid bryta upp honom från det igen. Förutom mina förplikterser till dessa två, har jag också ett hem att sköta.  Om jag inte bidrar ekonomiskt till hemmet, så känner jag kravet att åtminstone avlasta min sambo med att ta hand om det övriga.

Så det dåliga samvetet är gör sig gällande hela tiden, över att inte kunna tillfredsställa min hunds behov av promenader och stimulans, min sons behov av kreativa aktiviteter och socialt umgänge och min sambos behov att få hjälp med att dra den ekonomiska lasten varje månad samt min egen förmåga att kunna orka med det jag kan göra. Det som tär mest är ändå min egen frustration över att inte ha någon kraft eller ork fysisk och psykisk. Frustrationen över att man hela livet fram till nu alltid klart sig själv, alltid löst problem som uppkommit, alltid kunnat försörja sig själv, följt hjärtat ditt det lett mig, varit aktiv och social. Nu när jag behöver allt detta som jag kunnat förut, för mitt barns skull, då går det inte, då fixar jag det inte.

Förra veckan gick jag en timmes promenad vid tre tillfällen och det krävde fyra återhämtningsdagar. I tisdags var jag en halvdag i Umeå för att uträtta lite ärenden och efter det försvann hela onsdagen till vila. Igår städade jag vårt lilla hus på tre rum och kök samt tog en lugn skogspromenad med sonen och hunden. I morse klarade jag inte av att gå promenad med henne utan fick vända efter några hundra meter och gå hem och lägga mig igen. Vi ska till mamma och pappa i morgon och äta påskmiddag och jag lovade att jag skulle göra en påsktårta till efterrätt. Att kunna göra denna påsktårta idag känns för mig som att jag har ett maratonlopp att prestera under dagen utan att ha några som helst krafter i början av loppet.

Jag har insett att jag inte kommer att komma tillbaka till livet igen som jag önskat och som det varit förut. Frågan är hur man uppnår balans i sitt liv under helt andra förutsättningar. Hur får man sig en inkomst/försörjning när man inte kommer att klara av att arbeta fullt ut och förmodligen har dagar lite nu och då som man inte orkar överhuvudtaget. Hur kan jag vara en bra mamma och matte när man fysiskt och psykiskt inte orkar, inte ekonomiskt kan ge dem möjligheter som alla andra och inte har det stöd i mitt liv som kan avlasta mig för att fylla deras behov. Hur motiverar man sig att fortsätta kämpa och se ljuset i det lilla? Hur avskärmar man sig från synen av alla möjligheter och upplevelser som andra barn får av sina föräldrar som man själv inte kan åstadkomma? Hur känner man sig tillräcklig ändå i det lilla? Jag vet svaren på dessa frågor, för jag vet hur jag skulle ha motiverat andra som befunnit sig i liknande situation. Det är dock en stor skillnad att objektivt kunna se en annan människas situation och vara till stöd för den och sin egen situation med så mycket känslor och behov, sina egna och sin familjs, samtidigt som man ska acceptera att ingenting kommer någonsin att bli som det varit. Hur kan man ha drömmar och förhoppningar om man inte vet hur man fysiskt ska orka genomföra dem.

Hur lär man sig leva, när det gamla försvunnit och framtiden inte existerar längre. Är detta det som kalla NUET? Hur lever man i NUET? Vilka möjligheter finns i NUET?

Kanske är detta det som kallas att LEVA!   HÄR och NU!   

När man haft bråttom länge, måste man stanna upp och vänta in sin själ. /Kinesiskt ordspråk

Kanske det som jag håller på med nu! :)

Ljus och Kärlek!  /Ulrica