Har suttit och funderat kring hur vi byggt upp vårt
skolväsende. Kraven på våra barn kryper allt längre ner i åldrarna med visioner
att det skall öka barns prestation och inlärning. Vissa barn passar det som är
väldigt mentala och har lätt för att lära och prestera men nu dyker det upp
fler och fler barn med andra behov. Tror inte att många av oss har så positiva erfarenheter av
grundskolan men vi har fogat oss och gjort det vi skulle så gott vi kunnat utan
att protestera. Nu när vi är vuxna så vill vi inte foga oss längre. Vi har fött
barn som visar upp en extra öppenhet, känslighet och mycket större behov att få
vara den person som fötts till, genom den själ man är. Dessa små varelser,
varken vill eller kan foga sig, som
protesterar högt och extrovert om de tvingas in i något som de inte mår bra i,
alt blir introverta, okontaktbara, sjuka. Vi kan inte foga oss längre som
föräldrar, för vi har inte mått bra i det och vi vill inte längre föra detta arv
vidare.
Barn är ett tomt blad när de kommer till världen och de
påverkas väldigt lätt av sin omgivning. Det som de ger ut är också det som de
lärt sig och fått erfara i sina upplevelser i sin omvärld. Barn är till naturen
energifulla, kreativa, lekfulla, spontana, nyfikna, fria med en stor öppenhet.
De längtar efter kärlek, beröm och bekräftelse utifrån den lilla människa de
är, utifrån sin personlighet och sina egenskaper. Den nya tidens barn är som barn i stort varit
i alla tider men de skiljer sig just att de har en större känslighet för vad
som är rätt och fel, vad som är kärlek och inte kärlek, vad som ljus energi och
vad som är mörk och tung energi, vad som är acceptabelt och vad som inte är
det. De är starka, kraftfulla och vet sina rättigheter. De har kommit för att
visa oss ljuset och leda oss tillbaka till kärlek och hälsa igen. Förändra
världen till något positivt, harmoniskt och balanserat, där vi människor gör de
rätta valen och följer våra hjärtan.
Vi var på affären idag och när vi kom in genom ingången satt
två gamla damer där och min son, vänder sig om och ser på dem och säger hej. De
blir överlyckliga och säger till mig, ”Vilken fin pojke!”, lyckliga över att
blivit uppmärksammade. Vi fortsätter och möter en annan kvinna, sonen säger hej
till henne också och får gensvar av kvinnan med ett hej. Sedan säger han till
mig – Mamma, de tycker om mig! Ja, hur kan man inte tycka om dessa oskuldsfulla
vackra själar som bara tindrar med sina ögon och ser oss vuxna, helt utan
fördomar och rädslor.
Åter till skolans värld. För mig som precis vaknat till
verkligheten och lärt känna mitt eget inre barn och det barn som är min son,
kan jag inte få ihop det. Utifrån alla olika personligheter som barn består av
och det naturliga sättet som barn agerar och interagerar med sin omvärld. Hur
tror man att man skall få ett maximerat lärande genom att barn skall vara
stillasittande (till största delen) och mata in kunskap ur böcker. Det är inte energifyllt, kreativt, lekfullt,
spontant, nyfikenhetsbefrämajnde, innehåller ingen frihet eller öppenhet att
barnen själva ska söka kunskapen och finna svaren på de frågor de söker. Hela
tiden utgår man från läroböckerna, vad som är rätt och fel, svart och vitt. Jag
vet att skolan idag förbättrats osevärt sedan jag gick där men det är långt
ifrån tillräckligt och stimulerande ur ett barnperspektiv. Skolan och lärande
går tvärtemot barnens naturliga tillstånd. Är det inte upp till oss att skapa
en läroarena där barnen får finna svaren utifrån sin personlighet och
nyfikenhet. Måste alla kunna samma sak. Framför allt måste de tvingas i kunskap
i så tidig ålder, varför kan inte livet vara fylld av lek och lättsamhet
längre? Varför kan inte barn få vara barn medans de är det och utveckla sina
underbara karaktärsdrag i stödjande och kravlös miljö.
Det är dock vi föräldrar som måste sätta ner fötterna nu och
säga nej, att vi inte längre vill tvinga in våra barn i en miljö som pressar
och till större delen visar på bristerna, att man endast duger om man presterar
mentalt och kunskapsmässigt. Jag vet att lärarna gör så gott de kan utifrån
sina resurser. Jag har jobbat många år inom skolans värld och sett den ifrån
olika synvinklar. Det är inte lärarna som är problemet utan själva kontexturen
som skolan och lärandet är uppbyggd kring. Skolan är anpassad till de vuxna,
inte efter barnen. Skolan skulle behöva anpassa sig efter barnen och därmed
ingjuta barnets alla egenskaper i den vuxna människan, så de kommer i kontakt
med sitt barnjag igen och hittar tillbaka till kreativiteten, glädjen,
spontaniteten och öppenheten inför lärandets många infallsvinklar.
Mycket av det som lärs ut finns i vår omvärld och omvärlden kan användas till lärandet.
Speciellt det som våra unga barn skall lära sig, det finns ofta i vår närmiljö.
Så varför kan vi inte flytta ut skolans värld och lära våra barn allt de
behöver kunna genom att utforska om det där.
Vi behöver den personliga mångfalden och vi måste bevara
denna mångfald i våra barns personlighet och lära dem att uttrycka det och
känna stolthet och glädje över den som de är. Vi behöver lyckliga barn, vi
behöver kärleksfulla barn och vi behöver vuxna som visar dem vägen och
möjliggör det för dem. Allt för många generationer har haft tuffa uppväxter och
tappat bort sig själv i vem man egentligen är, vilka drömmar man har, vilka egenskaper
som man besitter, vilken gåva man har att dela med världen. Det sociala arvet
av kärlekslöshet, måsten, anpassning är nu över. Nu är det helande som gäller
och det sprider sig genom åldrar och samhällsgrupper. Den upproriska drivkraften växer sig allt
starkare och vi blir fler och fler för varje dag som säger ”Nu är det nog, jag
har rätt att vara den jag är och uttrycka det. Jag har rätt till kärlek och jag
är värd att älskas, följa mitt hjärta och mina drömmar och mina barn skall ärva
den rätten att vara den människa som de faktisk är, inte vad samhället och tidigare generationer förväntar sig.”
Som förälder har jag
en skyldighet att ge mitt barn och lära mitt barn den rättigheten.
Ljus och kärlek!
/Ulrica
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar