Ett möte i naturen - Kanadagåsen

Tog oss en cykeltur ner till havet. Väl nere möttes vi av en ensam kanadagås. Jag tänkte att den flyger väl iväg när vi kommer ner till vattnet men det gjorde den inte. Jag och sonen satte oss på en sten vid vattenbrynet. Isa sprang i väg längs stranden för att kolla om det kommit något nytt intressant. Gåsen han simmade på lagom avstånd runt oss, iakttog oss. Den simmade vidare för att följa Isas vandring längs strandremsan, precis som den sökte kontakt och undrade vad hon gjorde. Sedan återkom han till oss. Vi fortsatte att sitta på stenen och insupa naturens energi, havet, vinden, fåglarna. Jag satt och höll om sonen i mitt knä, gungande våra kroppar från sida till sida. Stilla och tyst satt vi över en halvtimma och bara njöt. Kylan smög sig på och vi klev upp för att återvända hemmåt, när vi gått en bit hör vi hur gåsen skriker ljudligt och högt, precis som han kallade på oss att återvända eller så kanske han ville säga adjö. Sonen säger att han saknar sin flicka och jag följer upp det med att säga, då ber vi änglarna om hjälp att skicka en flicka, en vän till honom, så han får sällskap, kärlek och glädje i sitt liv.

Nu har jag en egen liten Kanadagås hemma, som flyger och flaxar samt simmar. Det är fantastisk hur barn kan kanalisera in naturen och alla dess egenskaper i sin personlighet och leva sig in hur det är att vara något annat som Gud skapat. Han till och med noterade att gåsen hade samma färger och mönster som han själv var klädd i.

Ljus och kärlek!  /Ulrica