Tider av helande

Åh vad jag skriver lite nu, upptäckte jag precis. Känner mig som jag befinner mig i en dimridå och dagarna bara kommer och försvinner, utan att jag hinner med.

Det har varit tuffa månader, de senaste. Sedan mitten av juni har jag gått ner snart 20 kg. Tappade 12 kg under de sista veckorna i juni, åt i stort sett ingenting. Sedan stabiliserade det sig under juli, för att kraschlanda totalt i augusti. Jag hade i stort plockat bort mjölk och gluten, fuskade lite i somras när jag var ut och jobbade men sedan när jag började titta närmare så insåg jag att det fanns väldigt mycket gluten och mjölk i sånt som jag inte trodde innehåll det. För 4 veckor sedan plockade jag bort all gluten, mjölk, processad mat, tillsatser och efter 3 veckor, förra veckan, började magen fungera igen. Dessutom har jag varit så noga med att värma maten lätt, inte steka. Jag hade helst velat gå över på RawFood men mitt matsmältningssystem är alldeles för svagt för att klara av att ta hand om sådan mat. Så nu blir det kokt mat eller mat som får gå sakta på låg värme i ugnen. Har också insett att min kropp behöver någon form av animalisk protein, så nu blir det ett ekologiskt ägg per dag samt fisk i någon form. När jag hittar någon närliggande gård där man kan köpa kött från djur som endast betar och går ute hela året, kan jag tänka mig att börja äta det igen.

Känns som den övergång i ätandet som jag ska göra måste få ta sin tid så alla delar hinner med. Det är så lätt att huvudet fattar galoppen väldigt snabbt men även den fysiska kroppen måste hinna med och acklimatisera sig, ställa om sig. Det är väl ett av mina stora problem som jag jobbar med hela tiden. Jag är väldigt snabb i tankarna och när väl kontakten mellan hjärta och hjärna fungerar, rusar jag iväg och gör det hjärtat vill alldeles för fort så alla delar inte hinner med och jag hamnar otakt med mig själv och den plan som finns för mig. Det leder ofta till att jag hamnar på omvägar som blir mycket jobbigare än vad det behövt bli. Så just nu försöker jag lyssna och ha tålamod och rätta till det som går för snabbt, som det här med matomställningen.

Jag har ju sagt hela tiden till mina hjälpare ovan att jag själv inte kommer att klara av att sluta äta den mat som jag inte tål och som jag varit beroende av. Matberoende är beroende, precis som vilket beroende som helst och för att komma sig ur det så behöver man hjälp. Så att jag blev sjuk av den mat jag hade ett beroende till, är i det stora hela en välsignelse och jag är så tacksam över den hjälp jag fått. Dock är det också en stor sorg för det känns som man förlorat sin allra bästa vän, den njutning som gav en tillfredsställelse och lugn.
Sorgen har också varit att jag tappat lusten att baka och laga mat som har varit något som jag tyckt varit så roligt samt min stund av meditation. Fast nu börjar idéer komma på hur jag kan fortsätta ta tillvara på detta intresse men utveckla det till något annorlunda. Vi får se vad framtiden har med sig.

Har också börjat ta itu med den isolering som jag satt mig i de senaste åren. Jag vet att jag behövde denna tid i ensamhet för att göra de omställningar som jag nu gjort och som fortsätter ett tag till framöver. Men längtan efter att engagera mig och finnas till hand för mina medmänniskor igen har växt sig starkare. Dessutom hade en längtan och ett hopp börjat växa i mig när jag sett att Svenska kyrkan även gått in i en förändring. Så jag tog kontakt med dem med utgångssyftet att ge bort lite barnkläder till de som behöver i kommunen och passade samtidigt på fråga om de inte behövde någon extra hand frivillig till de aktiviteter som de har. Så nu är jag med på deras träff på måndagar som de har för sjukskrivna och arbetslösa. Bara det att få komma ut och träffa andra var så himla roligt, utan krav, prata och umgås. Dessutom ska jag få hjälp att komma igång med virkningen igen och lära mig att läsa mönstren, som är så svårt och hindrade mig att komma vidare när jag inte hade någon att fråga. I morgon ska jag och sonen vara med på gudstjänsten, för kantorn hade en barnkör som skulle sjunga men ingen som kunde sitta med dem mellan uppträdandena, då hon själv spelar orgeln. Ser fram emot att få vara med på gudstjänsten och komma in i den lokal som är så förknippad med gud och den andliga kärleken. Jag har ju saknat så att ha något ställe att gå till där denna energi är lite extra kraftfull. Hoppas det känns bra i morgon, då kan jag tänka mig att fortsätta göra detta tillsammans med Elis. Ska ha träff med diakonen och prästen framöver för att se på vilket sätt jag kan vara till hjälp för de människor i samhället som Kyrkan är inkopplad på. Har uttryckt en önskan om att få hjälpa till med de flyktingar som kommer till kommunen men även i mötet med barn och ungdomar i skolorna. Vi får väl se vad universum har för plan för mig och vad jag behövs någonstans. Jag är mest stolt över mig själv att jag tagit modet och ge mig ut i samhället igen. Dessutom inom kyrkans värld som jag varit så anti emot men jag ska ge det en chans och själv se det arbete som de gör och vilken inställning som de har till de som inte delar deras syn på vad Gud är för något.

Jag känner att jag förändras nu som bara den och börjar hitta nya vägar att gå ut i livet igen.
Tack alla fantastiska hjälpare jag har i universum och runt omkring mig i moder jords natur. Jag är så tacksam för det stöd och hjälp ni ger mig.

Ljus och kärlek!   /Ulrica